Nu tänker jag låta jättetragiskt...men jag börjar känna mig gammal. Jag vet att jag inte ÄR gammal, men jag känner mig inte bekväm med att bli äldre. Om en månad fyller jag 28...det är ju inget egentligen. Men jag inser att tiden står inte still, åren flyger bokstavligt talat iväg och jag känner att jag inte hinner med.
Jag har hunnit med väldigt mycket det har jag, mer än de flesta men ändå känner jag mig stressad att jag vill göra så mycket. Men när jag tänker efter VAD det är jag vill göra så blir det bara diffust. Jag har inga direkta mål just nu att sträva efter, jag har lixom hamnat lite vid sidan om, men konstigt nog så ramlar alltid saker i mitt knä och så fort jag börjar känna mig rastlös så dyker det upp något som roar mig ett tag för att sedan försvinna. Men nu har det varit lugnt ett tag och jag antar att det är det som gör mig stressad/uttråkad.
Många av mina vänner har utbildat sig, många av dom har skaffat barn. Barn...BARN var det ju också!!! Jag är verkligen inte där än, frågan är om jag någonsin kommer vara där. Jag tycker om barn och barn tycker alltid av någon konstig anledning om mig också, de dras till mig som små flugor. Men jag har aldrig någonsin varit säker på att jag vill ha egna barn. Jag skulle bli världens bästa mamma det är jag helt säker på men den där mamma känslan infinner sig lixom aldrig...
Har fått höra att det måste bero på mitt stora Ego att jag inte vill ha barn. Men om man vänder på det så är det väl mer egoistiskt att skaffa barn, det är ju verkligen något man gör enbart för sin egen skull. Barn är fantastiska och man vet inte hur det är förrän man har egna men min längtan är inte tillräckligt stor för att ta reda på det, inte än iaf.
Nej nu ska jag sluta yra och ta min huvudvärk och lägga mig i soffan.
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag är 28 och det känns som tiden bara rinner en ur händerna som sand. Man hinner som sagt inte med.
Det där med barn. Ett tips är att skaffa hund:) Det är nästan samma sak som ett barn. När den är liten måste man vara med den så gott som hela tiden,den ska fostras,matas,rastas,lekas med. Men man får tebax SÅ jäkla mycket kärlek,så det är värt vartenda sekund. Men det krävs också tid till en hund såklart.
Hoppas huvudvärken släpper taget om dig stumpan:)
Kraam